Salt - skriverier

Jag sitter i soffan med en tidning i famnen. Försöker lösa gåtor och andra klurigheter. Eftersom pappa dyker upp i rummet och jag inte ska verka demonstrativt tyst ber jag honom om hjälp, bara för syns skull. Ställer banala frågor som han svarar på. Jag lyssnar efter tonläget; är det förstrött eller ansträngt? Det gäller att undvika irritation. Han har en skruvmejsel i handen, det verkar som om det är en gardinstång som inte sitter stadigt. I ögonvrån ser jag honom kliva upp på stolen och sen ner igen. Jag försöker bilda så många ord jag kan ur några bokstäver och han ställer tillbaka stolen. Han kommer mot mej och jag håller andan när han sätter sig intill. Så nära har vi inte varit varandra frivilligt sen jag var barn, tänker jag. Han vill titta i tidningen, på det där jag frågade om nyss. Jag svarar att jag gått vidare, vill att han släpper det och går igen. Men han tar tag i tidningen och synar sidan. Mina överarmar är pressade mot kroppen för att ta så liten plats som möjligt, mina knän är låsta mot varann. När han äntligen sätter tillbaka tidningen i mina händer påminner jag mej själv om att andas, men jag är på nåt sätt rädd för att låta det höras. Jag försöker undvika all uppmärksamhet, vara osynlig och ohörbar. Den som inte syns eller hörs kan inte störa. Den som inget önskar eller kräver är inte till besvär. Snart går han. Snart går han. Men han frågar något och lägger sin arm över mina axlar. Den oväntade beröringen får mej att sjunka och lätta samtidigt. Hans arm är varm och tynger på ett familjärt sätt som är helt främmande för oss. Min blick grumlas, men jag anar hans hand hängande farligt nära mitt bröst. Varför håller han mej intill sig? Varför pratar han med mej som om vi stod på god fot med varandra? Ska han plötsligt vara faderligt öm efter alla års fientlighet? Armen blir allt tyngre, mer krävande. Handen famlar. Hans tonläge blir hest och gnälligt när han samtidigt försöker pressa mej neråt och intill sig. Kan du inte suga av mej lite, ber han. Kan du inte göra det? Som om det var en rimlig begäran. Och otroligt nog känner jag mej som en ogin dotter som kvider nej. Jag tänker inte göra det! Han ber lite till, argumenterar om att det inte vore någon större ansträngning eller uppoffring från min sida, men bloder forsar och sjuder i mina öron av panik och jag kan inte riktigt höra vad han säger. Jag tror jag upprepar ordet nej, nej nej nej om och om igen medan jag krånglar mej ur hans grepp på ett så ickefysiskt sätt som möjligt. Jag gör som vanligt allt för att undvika beröring, undvika att stöta mej med honom. Jag vill inte provocera eller uppröra honom ytterligare. Och jag lyckas undvika en upptrappning. Han slutar tvinga min nacke mot gylfen och stapplar upp från soffan. Han behöver inte hota eller förmana, vi vet båda att jag inte kan berätta om detta för någon. Jag kan inte riskera att få alla emot mej. Han vet att ingen skulle tro detta om honom och lämnar rummet utan att ge mej så mycket som en blick. Och själv tar jag upp tidningen igen. Jag håller upp den framför mej, studerar den oseende i någon timme innan jag är redo att möta mamma. Jag har inte riktigt hunnit samla mej helt, men till min lättnad märker hon inget. För säkerhets skull säger jag att jag har lite migränkänningar och då låter hon mej sura ostört.

Det var rökigt, skitigt, trångt och högljutt. Precis som det ska vara på en studentpub. Framme vid bardisken stod en rockerkille och spelade svår. Jag ställde mej bredvid honom och kikade lite. Faktiskt blev jag full i skratt när jag såg att han hade grava Bono-komplex och jag var tvungen att testa honom.

Jag lutade mej fram mot honom och frågade:

- Du är musiker va?

Han tittade förvånat upp på mej. Rätade lite på sig och log osäkert.

- Hur kunde du veta det?

- Jag kände det på mej, sa jag och var nöjd.

- Är du synsk, frågade han uppriktigt, men det var så absurt att jag inte kunde med att vara ärlig tillbaka.

- Nej, jag är talangscout.

Jag försökte få honom att sjunga för mej, men han tyckte absolut inte det kändes som rätt läge. Om det var fel på miljön, stämningen eller vad det var. Han koketterade väldigt, petade innanför sin uppknäppta svarta skjorta. Mitt i en mening kom han av sig när en liten svartsminkad flicka beställde alldeles intill honom, och medan han kollade in hennes rumpa tappade jag sugen helt på att fortsätta skoja med honom och trängde mej genom det minimala dansgolvet.

Nästan genast blev jag stoppad och involverades i ett samtal jag inte längre minns. Jag minns däremot att jag plötsligt kände mej berusad, fast jag nyss inte varit det. Jag orkade inte hänga med i samtalet utan stod tyst och låtsades lyssna.

Dörren öppnades och jag betraktade den enorma varelsen som fyllde hela dörröppningen. En vilt främmande man, tydligt yngre än jag själv. Jag minns inte vad han hade på sig, men jag kan tänka mej att han bar svart läderrock eller grön militärjacka. Han hade stort hår och skägg. Rödtrassligt som på en viking. Han stannade upp innanför tröskeln och hans blick föll på mej. Musiken dånade. Folk rörde sig vacklande mot baren mellan kroppar som rytmiskt pulserade.

I slow motion…

Mannen och jag bara såg på varann och utan att tveka stegade han fram som om ingen annan var där. Han la sina enorma labbar om mina kinder och drog mej varsamt mot sitt ansikte och lät sina läppar avsmaka mina. Som om det var det mest naturliga i världen besvarade jag främlingens kyss, något förundrad, nyfiken och hungrig.

Efter en stund drog vi oss mot en soffa och fortsatte kyssas där. Han hade tunga tennsmycken i läderremmar om halsen och ljust blå ögon i en vek nyans. Jag studerade hans person och undrade vad det här var för ett främmande väsen. Sedan tidigare erfarenheter visste jag att unga gossar ofta tog mej för att vara i deras ålder, fast jag i själva verket kunde vara tio år äldre. Men den här var inte riktigt så ung.

Det var något oskyldigt över hans sätt att vara. Han rörde mej högst respektfullt, utan några försök att tafsa. Han verkade nyktrare än vad jag var… ändå fick jag känslan av att han befann sig i ett romantiskt rus. Hans sätt att ta min hand och fläta samman våra fingrar och leende betrakta mej. Samtal var omöjligt i lokalen och när jag såg några klasskompisar höja ölflaskorna i en flinande skål mot mej bad jag honom följa med mej ut.

Efter den fuktdrypande hettan inne slog kalluften rakt igenom kläderna. Jag djupandades, ville bli nedkyld och klar när jag pratade med honom. Men han hann före och frågade allt, vad jag hette, vad jag pluggade, var jag bodde… Han halade upp sin mobil för att lägga in mitt nummer, skrattande, för han visste att om han skulle glömma bort att göra det sen skulle han bli besviken.

Jag var så häpen över hans sätt att jag helt kom av mej. Aldrig hade något studentragg behandlat mej såhär. Bredvid honom kände jag mej som en liten docka, och han pysslade om mej och var mån om att se till att jag hade det bra. När jag började frysa öppnade han sin jacka och omfamnade mej så jag hamnade i ett litet varmt tält bestående av oss två. Han kuttrade söta ord med läpparna mot min panna.

Vikingen. Vilden. Mannen från skogarna.

Jag var smickrad. Det var en ovanlig upplevelse. Men för min del var det roliga över. Jag insåg att jag inte kände något. Inget alls. Han verkade så himla ung. Jag vet inte vad mer som störde mej, han var som en lammunge. En stor en. Som en enorm St. Bernhardsvalp kanske. Ju mer han pratade desto mer retade jag mej på honom. Jag tystade honom med kyssar. Det var han bra på. Någon närmade sig och medan de föll i samtal kände jag återigen den där obehagsrysningen. Vad var det för något? Inget specifikt alls, bara en ung människas sätt att resonera som inte tilltalade mej särskilt. Jag började ana att vi inte hade något gemensamt. Utöver att våra munnar fungerade väl ihop.

Till slut fick jag säga som det var.

Men han hann före! Han frågade mej hur det var, om jag var intresserad av nånting tillfälligt eller om jag var ute efter nåt mer beständigt.

Jag rodnade. Jag visste att jag betett mej irrationellt, det skulle säkert låta som en dålig undanflykt.

- Jo… saken är den att… jag nog faktiskt känner att jag haft min beskärda del av tillfälliga historier och egentligen så vet jag att jag vill ha ett riktigt förhållande.

Inse min chock och förfäran när han jublar och säger att han känner precis likadant! Han kysser och kramar mej innerligt, som om jag just tackat ja till hans frieri.

Helvete, hur ska jag nu bli av med honom?

Men det löste sig. Vi träffades i nyktert tillstånd - jag ville få en chans att omvärdera min bild av honom, men det var lönlöst. Jag tackade för mej och han tog det bra. Jag som nästan var rädd att han skulle ha berättat för sin mor om mej.

Ombord på bussen på väg till jobbet fanns det förstås ingen ledig sittplats, och medan jag försökte parera krängningarna halade jag upp min mobil och gick igenom telefonlistan. Den senaste tiden hade jag fått för vana att bläddra fram till Markus namn och pausa där. Jag ville så gärna ringa, men vad skulle jag säga? Först hade veckor av lättnad och likgiltighet följt och på senare tid kände jag mej som när jag var nervös av nyförälskelse. Rädd att säga fel, göra bort mej. Jag skulle låta konstig på rösten och han skulle ana oråd. Och vad skulle jag ha för ursäkt att plötsligt ringa upp?

Rent generellt är det ju inget konstigt när folk gör slut och träffas över en fika för att upprätthålla nån slags kompisrelation med sitt ex, men under den tid han och jag var tillsammans så tyckte jag aldrig det var motiverat att fika ihop. Jo, i allra första början ja, när vi höll på lära känna varandra. Men jag fikade hellre med vänner än med honom. Han hade ju aldrig nåt nytt att berätta som jag inte redan kände till. Sedan gången han undrade över varför jag verkade så frånvarande och jag svarat något spydigt hade vi lagt ner det där.

Usch, tänk att jag var så osmidig. Jag kanske inte har nån social kompetens när det kommer till kritan. Så otrevlig som jag var mot mina pojkvänner skulle jag aldrig vara mot en väninna! Varför var jag så oresonlig och oförlåtande vad gäller män? Inte ens män i allmänhet utan dem jag råkade ha en relation med.

Så krängde bussen till och en stadig herre med fiskbensmönstrad yllerock satte sin ena häl tungt över mina tår och vaggade tillbaka utan ett ord till ursäkt. Jag får nog rätta mej där. Jag har väldigt låg toleransnivå mot alla män. Alla.

Jennifers fräcka leende kunde beses i artikelns byline, och ibland kunde jag tänka mej att allt var en produkt av en duktig fotograf som sinnrikt arrangerat ljuset så att inga skavanker syntes. En frisör och sminkös hade förstås varit framme och ordnat så att den korpsvarta luggen gjorde ett skarpt snitt över pannan. Hela bilden andades 20-tal med svart eyeliner som gick upp i två perfekta vingar och en glansig mun vars nyans påminnde om levrat blod. Det var mycket dramatiskt, precis vad som anstod henne.

Alltså höll jag på sätta morgonkaffet i halsen när hon dök upp i tv-rutan med ett stort hårsvall och helt osminkad. Förbannat. Nu hade hon antagit looken av "naturlig skönhet" och hon såg så bekväm ut i sin broderade vita bomullstunika att jag blev livrädd att hon skulle annonsera att hon var gravid. Hon hade den där frireligiösa utstrålningen.

Jag höjde volymen och satt sen och riktade fjärrkontrollen hotfullt mot henne intervjun igenom. Som i trans betraktade jag hennes söta nickningar som tycktes komma från nacken, och i profil blev hennes ögon som klaraste glas med en nästan lysande blå ljusreflex genom dem. Och hennes fulländade läppar gjorde små förtjusaande krökningar uppåt i mungiporna. Som om hon bar på en fantastisk rolig hemlighet och höll på spricka av iver att få berätta den. Hon pratade om statligt kulturstöd och hur samhället tar emot unga konstutövare av skilda slag, så nån eventuell graviditet kom aldrig upp. Jag registrerade knappt vad hon pratade om, jag brydde mej inte om kommunala ungdomsambassadörer eller vad det var hon verkade propagera för. Det enda jag kunde tänka på att min Markus fick röra vid denna överjordiskt sköna varelse, att de vaknade upp tillsammans på morgnarna och läste söndagstidningen ihop. Hur hon säkert frågade honom "vad tycker du om det här?" och läste nån ingress för honom och faktiskt brydde sig om vad han svarade.

Hon kanske rentav uppskattade att han ibland piffade upp sitt kaffe med små kanelstänk och de förbannade grova frukostfrallorna som han inte kunde vara utan en enda morgon.

Återigen infann sig den obehagliga misstanken att jag måste ha missat något och jag bannade mej för att jag inte upptäckt hans storhet medan vi ännu var tillsammans. Åh Markus, hur ska du nånsin kunna förlåta mej.

Efter inslagets slut kände jag mej lätt zombifierad då jag lyckades stappla ut i badrummet för att göra mej i ordning. Min spegel skyggade tillbaka inför min åsyn, så den uppskattade tydligen inte min unika form av naturlig skönhet.

Det var egentligen inte så mycket som skulle behöva fixas, problemet var främst att jag saknade regelbundna drag. Ur vissa vinklar kunde man tydligt se spår av ungdomens förseelser, som att jag fallit ur ett träd när jag skulle palla äpplen och bestämt mej för att dämpa fallet med näsan. Ögonen hade en obestämbar kulör medan håret var definitivt och otvivelaktigt cendréfärgat i den sortens krampaktiga lockar som inte lät sig bevekas av människohänder. Benan låg där den låg, för att håret ville ha det så. Hårbottnens virvlar kunde inte ens den duktigaste frisör göra något åt.

I mina tonår hade jag bestämt mej för att ett alldagligt utseende som kombinerades med en stark utstrålning och avväpnande humor ändå gjorde mej slagfärdig, och det måste vara så snuddande nära "attraktiv" man kunde komma. Jo, definitivt. En annan slags attraktiv än "snygg" eller "vacker", men ändå klart godkänd.

Jag skulle behöva klänga fast vid den övertygelsen för att alls komma iväg till jobbet den här dagen.

Varför tar ett förhållande slut egentligen? Jag älskade honom helt enkelt inte längre. Kanske var jag bara uttråkad, men vilka skäl jag än hade så hade han sina, för slut tog det. Jag tror jag grät i två dygn, men när jag såg på honom var jag helt säker på att jag inte kände någonting.

Mitt liv tycktes virvla vidare. Jag upptäckte hur praktiskt det var att vara singel, och att jag kände mej lättad. Som om jag lidit av dåligt samvete och plötsligt fått absolution. Jag slutade köpa hem hans favoritbröd och kunde använda hur mycket vitlök jag ville i maten jag lagade. De gånger jag brydde mej om att faktiskt laga riktig mat, alltså.

Jag blev lat och bekväm när jag inte kände att jag behövde anstränga mej för någon. Skrotade omkring hemma på söndagarna i träningskläder som på nåt underligt sätt var både urtvättade som otvättade.

För att roa mej på jobbet låtsades jag ibland ha ärenden till en annan avdelning, där en lika uttråkad och arbetstrotsig kollega gärna tog sig tid att diskutera viktiga angelägenheter med mej. Det kunde gälla allt från vad damen med ryska sminkningen hade för skandalösa hemligheter till hur man skulle kunna driva företaget i konkurs. Bara för att ha nåt att sysselsätta våra understimulerade sinnen med. När avdelningspolisen strök förbi skrivbordet log vi så rart vi bara kunde och distraherade honom med soliga komplimanger. Vilken söt cardigan du har idag, Nisse! Men drev honom lättast på flykten med komplimanger, för han hade aldrig nåt bra svar på sliskigheter på lager.

Faktum var att utan min obstinata kollega hade jag förmodligen avlidit på jobbet. Vi hittade på namn på oss själva, radarparet "Geneviève och Concepción" som vågade vara precis så rebelliska vi drömde om. Egentligen hette hon Lovisa, som hon tyckte lät alldeles för lantligt för att passa på en så sofistikerad kvinna som hon själv. Hon var lite för kort och lite för hullig för sin klädstil, men det tycktes hon vara helt omedveten om. Eller så hade hon tvådelade dräkter för att hon tyckte det hörde till arbetet. Men de små tajta topparna förtog intrycket. Djup urringning och en magbula med piercad navel som ibland skymtade fram visade exakt hur illa lämpad hon var för kontorsmiljön. Hon var grov i mun och allmänt fräck utom hörhåll för cheferna och hon var min partner in crime på jobbet.

Naturligtvis kunde jag aldrig smita ifrån mitt skrivbord så ofta som jag önskade, så det var nästan en välsignelse att få höra att mitt ex, mitt gamla tråkiga ex, gått och blivit ihop med en riktig kändisprofil.

Hur osannolikt det än verkade så hade han tydligen träffat någon ny, och det var inte vem som helst.

Jennifer Aspegren var en sån där människa jag och min onda tvilling Lovisa älskade att hata: hon hade åstadkommit alldeles för mycket för din ringa ålder för att vara helt sympatisk. Hon hade publicerat flera diktsamlingar, haft ett eget kulturprogram på radion och nu var hon nån slags krönikör. Bland annat. Det verkade inte finnas nån ände på allt hon gjort.

På vilket sätt räddade detta då min arbetsdag, undrar ni? Jo, när jag ändå var bunden vid mitt skrivbord och knattrade in information i en databas så kunde jag smyga ut på nätet och läsa hennes krönika och fantisera om hennes fantastiska liv.

För att vara specifik: hennes fantastiska liv med min gamla kille.

Naturligtvis undrade jag om jag missat något. Hade hon upptäckt något hos honom som jag förbisett? Nå. Min nya bisyssla på jobbet var att avundas och förfäras över denna Jennifer. Jag läste alla intervjuer med henne jag kunde hitta och letade särskilt efter illvilligt skvaller. Jag hittade inte mycket, men om jag så fick reda på att nån påstod sig ha sett henne full på tunnelbanan så skyndade jag iväg med en bunt papper till Lovisa för att under stort allvar dissikera denna information.

Så kunde jag återvända till min plats med nöjd upprymdhet. Tills jag såg hennes flinande ansikte intill sin senaste krönika om något Viktigt som måste Uppmärksammas. Hon var smart och hon var onårbar. Klart överlägsen mina plumpa försök att dra ner henne på mänsklig nivå.

Vid mina svaga ögonblick grubblade jag över om det var bättre att bli dumpad för någon som var bättre eller nån som var sämre än en själv. För i mitt sinne så kände jag mej dumpad. Det var först när han blivit tillsammans med henne som jag drabbades av insikten om att det faktiskt var slut mellan oss.

Hon var så uppenbart mycket bättre än mej. Han hade helt klart bytt upp sig. Och jag var heligt förbannad. Men om han blivit ihop med nån finnig tjej som jobbade i grillkiosk, hade det känts bättre? Både ja och nej, kom jag fram till. Jag behövde ju inte direkt känna mej hotad av henne. Klart jag skulle kunna bräcka henne om jag så ville. Men å andra sidan… om han nu tyckte hon var så bra, då kanske jag inte var särskilt märkvärdig heller? Om han inte hade nån smak alltså. Taskigt omdöme. På nåt sätt kanske jag placerades i samma fack som en jävla korvgrillare som inte använder hjärnan till annat än att räkna ut hur man får ut ketchup ur en flaska.

Kanske skulle jag ta det som en komplimang att han gått från mej till nån som faktiskt hade ett välkänt namn. En etablerad och erkänd människa, för vad det än månde vara. Vad skulle kunna slå det? Tja, Izabella Scorupco hade ju spelat i en Bond-film, det skulle kunna vara hans nästa tjej. Ärligt talat så hade jag inte blivit mer imponerad om han dejtat en nobelpristagerska, för det hade jag liksom inte ens velat konkurrera med.

Men det här var trots allt en människa som folk jag kände skulle tycka det var skitcoolt att hänga med.

Det var väl för att inte bli deprimerad som jag kände att jag måste hitta nåt skit på henne.

Han låter mej hållas.

Min blossande iver generar mej, men bara lite. Det är hanterbart. Jag är förvånansvärt lugn när jag förklarar detta outgrundliga. Han skrattar inte, men han är förbryllad.

Jag vill erbjuda honom min vänskap, men det kanske är onödigt att sätta ord på det när han ändå vet att jag känner starkare än så.

För honom är jag ännu en främling.

Jag skriver överflödiga ord för att kunna gå tillbaka och se hur det faktiskt gick till. För att lägga band på mej så jag inte blir patetisk i min hängivenhet gentemot honom.

Det här är privat, det jag skriver. Jag vill inte lämna ifrån mej för mycket, för det är mitt. Mitt och hans. Och det finns förstås nyfikna runtikring som undrar, vill veta mer. Men det här är inte för deras skull.

Ändå måste jag bekänna att jag gav efter, att jag inte ville hålla tillbaka och nu är något satt i rullning. Vad det än är, är jag redo.

Kan jag ha tagit fel? Kan och kan, det är förstås en teoretisk möjlighet. Men jag vet vad jag vet och då spelar omständigheterna ingen roll.

Någon enstaka gång i livet hör man för första gången den fulländade låten som talar direkt till ens hjärta, och innan de sista tonerna klingat ut vet man att detta kommer bli favoritartisten. Fulländningen går inte att ta miste på, och sen spelar det ingen roll om ingen annan låt kommer upp i nivå med just den man fastnat för. Intrycket är bestående.

Omvälvelsen är ingen ögonblickshändelse. På något plan, någonstans därinne, har man för alltid förändrats. En stund av insikt markeras ned en ristning i sten.

Den här gången handlar det inte om musik utan om en mänsklig varelse. Jag har inte sett honom men jag anar att hans sätt att slå ner blicken kan göra mej knäsvag, att hans röst kan genljuda och förvandla sånt som pågår i mej. Att han kan väcka mej ur gråt med rätt tonfall, att han kan locka mej till skratt fast jag spjärnar emot.

Jag är säker på att han besitter enorm makt över mej, men det vet han ännu inget om. Det är nog bra, för jag betvivlar att han skulle veta vad han skulle göra av en sådan makt.

Min idiotiska passion är stark, men då han inte ens vet om mej så har han övertaget. Han kan skratta, vända mej ryggen, tröttna, medan jag fortsätter tråna efter honom. Ändå säger mej en övertygelse att han inte kan förhålla sig opåverkad. Jag har känslor starka nog för att väcka något hos honom.

Han kan låta sig förföras av min fullständigt uppslukande betagenhet. Han kan nog inte motstå den oförfalskade dyrkan jag kan visa honom. Giftet som pulserar i mina ådror kan lätt smitta hans blod. Så bär han med sig mej, vare sig han önskar det eller ej.

Vore det fråga om lycklig kärlek vore det en sak, men jag fruktar att det inte alls rör sig om något sådant. Jag vill sluka honom, äga honom, bära honom i mitt sköte, föda och förlösa honom, älska och dyrka och insjukna i mycket svår kärlek med honom. Hans skavanker kommer såra mej och min önskan att förändra honom kommer smärta.

Jag förutspår allt annat än harmoni mellan oss.

Och därför måste jag besluta mej för vad jag ska göra.

Jag har ju redan sett vad som kommer hända. Plågsam och ljuvlig kärlek som kommer förtära - åtminstone mej. Han skulle uppta alla mina tankar och jag skulle förlora den lilla sans jag har.

Därför borde jag kanske välja att lämna honom i ovetskap om min begynnande kärlek. Kanske ska jag studera honom på avstånd och sucka, eller glömma bort att jag alls sett honom. Eller mellantinget - en besatthet han får veta om, men som aldrig realiseras. Men han kommer inte godta detta, det vet jag. Hans ego kommer kräva att vi ses, så han får se min dyrkan med egna ögon. Så han får uppleva min passion för honom, vare sig den är besvarad eller ej.

Han kommer förhålla sig misstänksam mot mina undflyende ursäkter. Detta säger mej min erfarenhet. Varför skulle han godta min veliga ängslighet? Mina ynkliga försök att undvika smärta? Han vill älskas utan förbihåll, liksom jag vill det.

Så finns det egentligen något att besluta om? Ska man inte låta sig virvlas med och ta smällarna som de kommer? Om det så finns minsta möjlighet att uppleva någon genuin salighet med en ofullkomlig människa som utmanar alla ens neurotiska farhågor, ska man inte gripa det tillfället?

Min plan för mej själv såg ju helt annorlunda ut. En helt annan typ av man skulle jag försöka falla för. Så irrar jag mej in på hans territorium iallafall. Och är lika värnlös som innan jag tog mitt förnuft till fånga.

Det svagaste i mej önskar att kärleken förblir obesvarad. Att jag kanske kan avvärja ett intresse från hans håll. För alternativet skrämmer och kräver mer av mej. Ändå vill mitt ansikte brista ut i kyssar. Det förråder mej.
Är det då nån tvekan om hur detta kommer fortlöpa?

Hejsan!
Hur har du det bland myggen? Ni bör väl ha fått klart garaget vid det här laget, så ni kan ju alltid sitta där i sommar om myggen blir förjävliga.
Ville bara berätta att jag ska till dina gamla hemtrakter nästa helg! Helgkurs i Rönneberga denna gång. Det tar visst aldrig slut. Men jag ska vinka till din familj om vi åker förbi!
Ta hand om er!
F.

Det var en ganska typisk mejlkonversation mellan L och mej. Vi var tillsammans några år när vi var i yngre tjugoårsåldern och sen var det tyst i flera år, tills han av en slump hittade min mejladress på nätet. Han hade varit en fantastisk älskare, men aldrig någon vidare konversatör, så det blev ganska glest mellan dessa opersonliga livstecken i rapportform.

Till min mycket stora förvåning hann jag få ett svar precis innan jag åkte, där han frågade om jag möjligen skulle ha tid att ses nån kväll, han skulle ändå befinna sig i krokarna.

Det kändes konstigt, det var ett par år sen sist vi sågs och det hade varit ganska stelt. Vi hade inte riktigt vetat hur vi skulle bete oss när vi plötsligt skulle spela rollen som vuxna som ses på en fika för gamla goda tiders skull.
Den gången hade han berättat att han var gift och hade ett eget barn och hon hade två sen tidigare. Situationen var helt overklig, han pratade om hus och föräldramöten och jag hade bara nickat och hållit med i väntan på att han skulle avslöja att allt bara var ett skämt.
Herregud, vi var verkligen vuxna nu.

Iallafall han, som levde familjeliv! Det kändes inte som om vi hade så mycket gemensamt längre. Jag hattade runt mellan olika jobb, flyttade mellan andrahandslägenheter och lyckades inte behålla en karl längre än ett halvår i taget. Jag hade inte kunnat ta hand om en hamster ens, medan han lyckats bli värsta familjefarsan i ett slag. Jag kanske skulle fråga honom om tips om hur man bär sig åt… Så tänkte jag, fast jag kände mej inte alls lugn och avslappnad inför mötet.

Jag blev bara mer och mer nervös, och vid middagen kunde jag knappt få ner en bit då jag visste att han snart var i antågande. När de andra märkte att jag var ur fas skyllde jag på magont och en av killarna tyckte jag skulle ta en whiskey - universalkuren mot allt - och jag lydde utan att tveka hans råd. Efter det kändes det aningen bättre.

När J svängde in på parkeringen och klev ur bilen blev jag alldeles fnissig och kunde inte låta bli att knuffa på honom litegrann. Det kändes helt fel att ta i hand och att kramas var inte att tänka på, så jag regredierade till en retsam snorunge istället.

Han såg lite förvånad ut men följde med till mitt rum utan att kommentera mitt infantila beteende. Väl i rummet blev det ännu värre, jag var så nervös att jag var tvungen att sätta mej i fönstret och dingla med benen medan han vankade av och an och kollade in det lilla rummet. Det var så trångt, det kändes som om väggarna pressade oss mot varandra och jag kunde inte komma längre bort från honom än just i fönstret.

Jag bubblade och sluddrade, undrade hur det var, hur det kom sig att han befann sig här, han bodde ju numera många mil bort och han sa nåt om besök hemmavid i samband med bilköp och verkade lika stel och nervös som jag kände mej. Kanske var det jag som smittat av mej eller så insåg han också det djupt obekväma i situationen. Den enda sittplats som fanns var sängen och den undvek han, han höll sig istället stående och lutade sig till slut mot dörrkarmen.

Vi stämde av att alla mådde bra och hur det gick på jobbet och… ja sen fanns det inte mycket mer att säga och jag kände att jag var frustrerad. Varför hade han utsatt oss för denna pinsamma situation? Så onödigt.

Han var sig både lik och olik. Jag hade alltid tyckt att han på nåt sätt var överdimensionerad men att hans busiga uppsyn på nåt sätt hade gjort honom mindre. Mindre skrämmande, mindre påfallande, mindre imponerande.
Men nu såg han äldre ut. Tyngre. Allvarligare. Ett främmande väsen.

Plötsligt skrattade han och pekade på mina spattiga fötter som vägrade vara stilla och sa att det där kom han minsann ihåg. Att jag alltid var så rastlös.
Jag som varit helt omedveten om det blev först jättegenerad, men sen överväldigades jag av nostalgi. Gud, vi hade verkligen älskat varandra, han och jag. En gång i tiden hade vi känt varandra utan och innan, nu var vi nästan främlingar för varandra. Främlingar i ett mycket mycket litet rum.

Så kom han emot mej, helt nära och jag försökte att inte andas. Han satte ner sina stora labbar till händer på varsin sida om mej och lät sin näsa glida från ena axeln, uppför min nakna hals och ända fram till örsnibben.

På någon sekund gick jag från rysning till briserande atombomb, då en våg skalv genom min kropp. Plötsligt blev jag väldigt medveten om bombens epicentrum som fortsatte sända varma pulser genom min kropp.

Hans ansikte var helt nära mitt, men han såg mej inte direkt i ögonen utan verkade fokusera nånstans mellan tinning och kindben. Hans pupiller var hänförande utvidgade som om hans blick sög in denna lilla detalj av mitt ansikte.

Mitt kön verkade dunka mot fönsterbrädet, det gick som kittlande trådar uppåt, utåt, genom mina bröst. Det var som om de själva hävde sig mot honom, krävde att bli berörda.
Vi behövde inte göra något själva, våra kroppar visste redan hur de skulle bete sig.

Plötsligt var allt bekant, som om ingen tid passerat mellan nu och då och han mindes alla detaljer om min kropp och hur den reagerade på hans beröring. Jag klängde ett ögonblick på honom innan vi släppte varandra för att få av oss kläderna. Jag drog av mej trosor och byxor i en rörelse och han hann inte få av sig mer själv innan han vräkte sig över mej. Kom in, kom in, kom in i mej skrek min kropp och utan att ens hinna se den igen visste jag allt.

Dess form, alla nyanser av färg, hudens oerhörda lenhet, tyngden, känslan av att greppa den längst nere vid roten och känna den hettande toppen mot insidan av min underarm.

Han smälte in i mej. Inte som en smörklick i en het stekpanna, mer som en isbit i ljummet vatten. Min kropp anpassade sig snabbt men gradvis efter hans tryck och tyngd, Jag fylldes långsamt upp, vidgade mej välkomnande och slöt mej om honom.

Hans ena hand gled om mitt lår och lyfte det uppåt så att han kom åt att smeka mej, som för att hälsa lite snabbt, innan samma hand for in under min tröja och med milt våld förde undan min bh så att han kunde grabba tag i ett bröst.

Det var ljuvligt, jag upptäckte att ett ljud som lät som ett barns jollrande eller möjligen en lustig sång faktiskt härrörde från mina egna läppar. Herregud så jag lät! Och jag brast i skratt, kluckade tyst och gnydde min njutningssång medan jag vickade på mitt bäcken fram och tillbaka för att hitta exakt rätt vinkel. Men allt var så barnsligt lätt, allt var skönt i den här våldsamma berusande passionen och även jag krånglade ner handen för att känna hur han rörde sig in i och ur mej.

Först trodde jag att jag var farligt nära orgasm och undrade om jag skulle hejda mej, eller oss, innan det var över, man jag verkade ha fastnat på platån och kunde leende slappna av. Jag blundade, svankade och krökte nacken bakåt och fick återigen känslan av att vilja sjunga rätt ut, mot en strålande blå himmel. Han plöjde sina händer genom mitt hår och höll ett stadigt tag om mitt huvud. Det var nåt nytt för mej, så hade han väl inte gjort förut? Allt han gjorde kändes helt rätt, allt gjorde min kropp förtjust av uppmärksamheten.

Hans storlek och tyngd var makalös, mina armar for över hans rygg, jag drog försiktigt med naglarna så som jag mindes att han tyckte om och han tryckte sin mun mot mitt ena öga. Hans svullna läpp mot mitt ögonlock, hans tänder mot ögonbrynet. Precis som han alltid gjort förut.

Vi var tillbaka i dåtid, unga, kåta och outtröttliga. Så samstämda och precis rätt balans mellan ömsinthet och kraft. Jag visste att jag var trygg i hans händer, att han var nöjd i mina.

Plötsligt slog det mej att vi ännu inte kysst varandra och jag sökte mej upp mot hans mun. Han stannade av och kysste mej tillbaka, nästan förundrat.
Hans tunga kändes nästan söt jämfört med hudens sälta, smeksamt gled vi om varandra, i och ur mun, över läppar. Jag sög på hans mun när jag äntligen slog upp ögonen helt och såg honom. Vi bara tittade på varandra, helt stilla, läpparna lätt pressade mot varandra.

Jag genomfors av den ena rysningen efter den andra och började röra min bål mot honom och kände honom hårdna. Jag fick honom nästan att lätta när jag grävde ner tårna i sängen och pressade bäckenet uppåt, jag skulle bara nå DIT. Vad som hände med honom var jag knappt medveten om.

Den bekanta känslan av att sätta ner fötterna i brännande het sand infann sig. Strilande sand som rinner uppåt, över låren, in i skötets rödvarma fuktighet och så blixtarna som skjuter ut därifrån, i alla riktningar.

En stunds andakt.
Pulsen i halsen, de avtagande kramperna i underlivet, som ett litet pickande. Rullande svettdroppar i ljumsken.
Hans andetag.

Jag suckade skälvande ett par gånger, rös och skakade av mej det. Fnissade. Kände efter.
Mina nervösa och anspända muskler var iallafall rejält avslappnade nu! Och vad bekvänt det var att ha honom där nu. Inte alls nervöst eller ansträngt. Det var inte ens jobbigt att hans arm låg under mej.

Ah, nu hörde jag var det var för melodi som spökat i huvudet under samlaget. Åh, gud! Kunde det bli mer patetiskt? Why do birds suddenly appear, every time you are near? Just like me they long to be close to you… Jag försökte mej på att vissla men det blev ingen bra ton. För torr i munnen.

Jag vred på huvudet och kollade in J som leende kikade tillbaka. Han såg nöjd och sömnig ut.

Ska du med och duscha, frågade jag, och till min förvåning svarade han ja. Jag vet inte varför jag blev förvånad, egentligen blev jag nog mest ställd, för nu skulle vi se varann i "vaket" tillstånd och kanske behöva komma på nåt neutralt att prata om.

Vi klädde av oss resterande plagg under tystnad och jag kände mej lite generad igen. I duschen blev det desto tydligare att vi åldrats båda två. Jag tittade på när han tvålade in sig ordentligt och tänkte lite stillsamt… Tvättar han bort alla spår av mej nu? Så kan ska kunna med att träffa frun?

Pang! Fan också! Jag hade bekvämt nog helt förträngt henne. Jag undrade vad klockan var och undrade om han skulle hem till henne sen. Men det var långt att köra, han skulle säkert övernatta hos sin familj. Mmmm, men han kan inte komma hem för sent till dem heller utan att de börjar undra.

Typiskt mej att bekymra mej om det, det var väl ändå hans ansvar?

Han tog mej i sina armar och vi kramades under vattenstrålarna en lång stund och jag kom fram till att jag inte ångrade något, jag kände mej fjärilslätt i kroppen. Det här var precis vad min stackars försakade lekamen behövde!

När vi klev ur duschen var jag inställd på ett ganska snabbt avsked, så jag blev förvånad över att han dröjde sig kvar och ville ligga i sängen och gosa innan vi klädde oss.

Han betraktade mina bröst och pussade på dem som om det var ett kärt återseende och jag bara flinade förbryllat. Det var som om han pratade direkt till dem när han plötsligt sa:

Vad ska jag säga till Miriam?

Säga och säga… jag vet inte om det här är nåt att berätta för sin fru, svarade jag överrumplat.

Jag kan ju inte ljuga för henne, och hon kommer aldrig förlåta mej.

Jooo… tror du inte? Ni har ju barn ihop!

Nej. Hon har sagt att hon aldrig skulle ta tillbaka mej om jag var otrogen. Jag vet att hon inte gör det.

Han lät väldigt saklig och säker på sin sak. Plötsligt kändes detta hemliga möte som en sällsynt dålig idé. Hur hade han tänkt egentligen?

Alltså… Om du berättar så kan man väl förmoda att hon inte blir jätteglad, men ni får väl prata ut om det? Ni har ju varit tillsammans… Pinsamt nog hade jag ingen aning om hur många år det rörde sig om.

Nej nej nej… Jo, det är klart att vi kommer prata om det, men nu är det definitivt slut mellan oss!

Jag blev alldeles kall. Jag hade naturligtvis ingen aning om hur deras förhållande var, våra knapphändiga rapporter varannan månad hade aldrig varit avslöjande på ett personligt plan. Jag insåg att det här spontana mötet för honom hade ett syfte. Han hade bestämt sig för att använda mej som ursäkt för att lämna sitt äktenskap.

Jag minns stilla kvällar vid köksbordet, då Tomasz smög fram till mej och klättrade upp i mitt knä. Hur jag samlade hans smala ben åt ena sidan, hur jag snuddade vid hans hår med fingertopparna. Hur jag lutade mej fram, blundade och lät min näsa fyllas med doften som fångats mellan hans hårstrån. Jag tyckte mej känna doften av dagens äventyr och andades in dem, så de blev en del av mej utan att han behövde berätta.

Jag kunde bli så rörd där vi satt. Värmen, närheten och hans lilla hjärtas slag, min förstfödde. För att dölja mina känslosvall brukade jag vagga honom och stryka honom över ryggen. Någon enstaka gång kunde han till och med somna i min famn, annars var dessa lugna stunder sällsynta. han var alltid i färd med någonting och jag visste tidigt att jag inte skulle få behålla honom hos mej.

Redan vid hans första steg visste jag att han var på väg bort från mej.

Så dessa lugna stunder då kan lät sin ivriga lilla kropp slappna av i min famn blev heliga för mej. Jag kunde då förundras över hans oskuldsfulla ansikte, överläppens kurvatur och lätta andedräkt. Ibland sökte han min hand med sin och de små fingrarnas smekning spred en kittling rakt in i hjärtat. Ingen annan kunde se detta hos honom, det var ögonblick förbehållna en mor.

Sin familj väljer man inte, brukar det heta. Men jag valde min och jag kan inte ångra mej.

Jag visste vad det var för man jag gifte mej med och jag visste att våra barn skulle bli en produkt av oss. Visserligen med Guds inverkan, men jag visste vad jag gav mej in på.

Några saker visste jag, andra kom förstås som överraskande element. Att min son Tomasz skulle bli blond, till exempel. Att han inte skulle börja tala förrän Luisa föddes. Att barnen skulle bli oskiljaktiga, på ont och gott.

Tomasz var ett besvärligt barn. Nej, det är inte rätt att uttrycka det så, det var vi andra som hade det besvärligt. Jag kan svära på att han var lycklig som liten. Han visste ingenting om de konflikter som uppstod runtomkring honom. När problemen kom och inte verkade ge sig av, då visade min make med all önskvärd tydlighet att han tröttnat. Han tog sig själv ur situationen på ett fult och småaktigt sätt och sen dess har vi ingen kontakt med honom.
Mina barn vet inget om honom och så får det förbli.

Luisa beundrade sin storebror och följde efter honom överallt. Han var så stolt över henne, han till och med drog henne i en liten vagn efter sig, så stora karln han var. Tanter böjde sig ner och gullade med henne, nöp hennes runda kinder och kallade henne docka. Och visst var hon söt! Med blankbruna korkskruvslockar och blå ögon.

Det fanns goda stunder i vårt liv. Vi åt solvarma aprikoser på bänken utvid husväggen och hjälpte grannarna slakta kalvar. Luisa kliade dem på pannan och gick undan så hon slapp se själva dödsögonblicket. Men sen var hon med oss andra och hjälpte till att ta ut djuret. Inälvorna östes upp i stora zinkbaljor och vi hade blod upp till armbågarna. Vi flämtade av ansträngning och skrattade åt varandras uppsyn.
Tomasz sjöng och Luisa dansade.

Vid sådana tillfällen önskade jag att andra kunde se oss. De som dömde oss. De skulle se att Tomasz inte var någon ond människa.